Finns det någon gräns till vad människor kan?
Denna dagen har varit en glesbyggsidyll.
Jag vaknade av de bräkande lammen som blivit utsläppta idag.
Emma och mamma var ute i trädgården. Jag gick ut till dem. Emma hade besök av grannbarnen.
Jag satte mig vid trädgårdsbordet och åt frukost, och mamma rensade i rabetterna, och barnen överträffade sig själva i att hitta på nya lekar.
Sedan dess har jag suttit länge ute och solen och läst böcker, så som Ulf Stark (barndomshjälte) och Pär Lagerkvist.
Huden har inte vant sig vid solen ännu, och kommer förmodligen inte att göra det heller, inte ens när augusti infaller, så som det brukar vara och Danmarkssemestern kommer vara ett minne av rödbrända armar.
Och solfaktor 20. Det brukar lukta av den krämen hela vägen upp för trappan, en lukt som påminner om mycket, mest om stränder och släktingar och begränsad sikt på grund av att man glömt solglasögonen hemma.
Barfota fötter som kliver på kottar som gömt sig i gräset. En hund hög på saltvatten som rymt över till grannarna, en ilsken dansk kvinna som fått sina vita byxor förstörda av tassavtryck, en hurtig glassförsäljare som inte förstår vad man säger för att man har glömt bort att vara tydlig. Och en hel del annat. I en enda doft.
Imorgon ska jag ringa till Ola och han ska rädda mig ur situationen, för Ola är mitt enda hopp nu.
Och på onsdag ska jag till läkaren som kommer säga "Det går över", som de har gjort de andra gångerna, och på torsdag ska jag och Andie ha picknick och någon av dagarna, torsdag eller fredag, åker jag till Borlänge, och stannar så länge jag får.
Om jag nu kommer klara av det. Det går säkert hyfsat. Jag vet ju att jag inte missar något.
Däremot har jag börjat sakna Sarah igen. Det går ett visst antal veckor efter att vi har träffats, utan att jag riktigt känner att jag behöver henne närmare än telefonen eller datorskärmen. Men sedan slår det till, plötsligt, oförutsägbart.
Kanske är det allt med skolan, sånt där som bara Sarah förstår, för att hon är som jag. I det avseendet. Annars är hon mest som sig själv. Vilket jag nog kommit fram till på senare år.
Det känns som om jag behöver någon som inte är så jävla speciell hela tiden.
Såg Spider igår, på ettan, och även om jag slumrade till lite innan slutet, så är jag kär i den filmen.
Måste nog se om den för att riktigt få grepp om den, men jag tycker väldigt mycket om den.
Innan dess såg vi The Funeral, som inte var lika bra, men jag blev kär i Vincent Gallo.
Så det har väl varit en ganska bra helg. Jag har till och med hunnit tvätta alla mina kläder, så imorgon kan jag har på mig vad som helst, det känns bra. Och jag har kommit på tusen filmer jag vill ha. Det känns jobbigt. Jag har inga pengar och jag måste köpa skor. Och jag vill ha böcker. Det räcker inte till någonting.
Knappt till festivalerna ens, som är vad jag har sparat till.
Jag hatar att pengar finns.