I'm talking to the ceiling

Idag har jag gått runt med det som starkast kännetecknar ångest.
Jag vet inte varför.
Det har inte varit en ihållande känsla, bara något som kommit när jag inte haft tillräckligt mycket att göra.
Det värsta anfallet kom för bara en halvtimme sedan, när mamma berättade att någon kompis till henne hade hört om en familj som åkt till Disneyland med tre barn och kommit hem med två, för att den fyra-åriga flickan blivit bortförd. När hon berättade det ville jag bara gråta, och jag förstår inte varför. Jag och Helena har till och med skrivit en berättelse på ämnet. Det känns inte alls främmande.
Det är väl den här hopplösheten igen. Som är det jag känner mest i samband med min sjukdom (det känns märkligt att tänka på depressionen som en sjukdom, men folk ska veta att det är ett handikapp!).
Om ens döttrar ändå ska bli kidnappade på Disneyland kan man låta bli att skaffa några. En halv livstids sorg är inte värt fyra bra år.
Igår när Julia var här (känns som evigheter sedan), föreslog hon att det projekt vi har börjat med, gällande att se alla filmer som blivit nominerade till och vunnit Oscar för bästa manus, ska bli en tävling oss tre emellan. Den som sett alla filmerna på listan först vinner äran.
Den tanken gör mig så otroligt stressad. Jag sitter med listan framför mig och räknar alla de filmer jag har möjlighet att se utan att anstränga mig, som jag har, som Joakim har eller som finns på biblioteket. Jag gör upp planer på hur jag ska kunna vara mest effektiv, och sedan kommer jag på att det bara är som en sporre, det är inte viktigt att vinna, men jag kan inte tänka så nu. Vad är det med den här relationen som säger mig att jag inte håller jämna steg med de andra? Jag orkar inte riktigt ha det så, det har känts så från början, att jag har saker att leva upp till. Det är en extremt påfrestande känsla.
På senare tid har jag inte ens saknat att inte få träffa dem på två veckor. Jag sitter inne på mitt rum och lyssnar på Taking back Sunday (jag vet, desperat, men det är bara tillfälligt) och planerar mina resor och min framtid och jag vill inte att någon bryr sig eller lägger sig i.
Jag har iaf fått kryssa för en film på listan idag. Match point. Föga imponerande film. Jag tycker dock om anslaget, för det berättar exakt vad man har att förvänta sig. Jag hatar dock operakonversationen där i början, så otroligt dåligt sätt att komma in på saken genom. Woody Allen vinner inga poäng hos mig. Scarlett gör dock.
Imorgon ska jag vara hemma med Mio, och jag ska sitta vid tv:n och titta på Vera Drake som blev nominerad 2004. Den ska vara jätteseg och det är därför jag har förväntingar.
Nu räknar jag ner dagarna till helgen. Timmarna och minuterna. Två dagar kvar. Klockan fyra på fredag åker jag till Sarah. Jag missar Micke precis. Han åkte på möte idag, ska stanna där till fredag eftermiddag. Det är så skönt när han åker härifrån, äntligen känns det som att jag kan slappna av, det är bara den ursprungliga familjen, och Emma förstås. Det blir en helt annan stämning och jag trivs mycket bättre med den. Fan att kärlek ska vara en sådan stor del av livet. Inte i mitt liv dock. Inte den sortens kärlek. Det enda jag behöver är intressanta människor som kan dela med sig av sig själva. Jag känner så få sådana människor, jag behöver fler, jag kanske borde utvidga mitt sociala nätverk? Jag hatar visserligen att prata med människor jag inte känner, det blir bara kallprat och det finns inget jag ogillar så mycket som kallprat (matrester möjligtvis), och när man väl börjar komma in på de intressanta ämnena har jag redan bestämt att personen inte är min typ. Eller så kommer jag inte på det i tid, och så blir jag jättebesviken senare. Var är alla människor som skulle kunna stå ut med mig?
Just nu finns de bara i högtalarna. Jag ska nog skriva mail till Jana och Peter idag, för att få avreagera mig en aning.