I'm talking to the ceiling

Igår natt drömde jag om Anton. Han var jättebra på att skejta och bodde typ som Aladdin, han lärde mig att skejta också.
I natt drömde jag bara om cigaretter. Kanske är det så, att drömmarna om dem blir ersättningen.
Det verkar som det, för idag har det varit en bra dag utan att någonting har hänt.
Jag var iofs trött när jag vaknade, men det vara bara en "det är tidigt men jag vet att jag måste upp och iväg-trötthet", inte alls ångestgrundad. När jag väl kommit upp, visiterat duschen på spindlar, och fått på mig mina underbara nya kläder, kändes allting ganska bra. Det var ganska varmt ute, jag tog ingen jacka, bara gick till tåget. 
När jag kom till biblioteket fanns det mycket att göra, jag hälsade på alla (utom Dorota, vi har någon tyst överenskommelse om att aldrig hälsa på varandra på mornarna), pysslade med kaffemaskinen, ställde upp böcker, hämtade eventuella gallringskandidater till Anders, städade Mangahyllan, som alltid ser hemsk ut, och som jag gärna vill utplåna.
Gröndalskolans nior (jag tror att det bara är niorna) har jobbat med modernismen och expressionismen (okej, jag är inte helt säker på vad det heter eller hur det stavas) på bildlektionerna och fått måla varsin tavla, och de tavlorna hänger numer i konsthallen under biblioteket, och idag eftermiddag kom hela högstadiet och invaderade biblioteket för att titta på sina och sina klasskamraters tavlor. Gröndals nya bildlärare var där, jag pratade lite med honom, han verkade väldigt trevlig, mycket bättre än den lärare vi hade medan vi gick där, men jag hade antagligen hatat att gå på den nya lärarens lektioner, för han verkar mycket mer seriös, och jag hade nog inte kommit undan så enkelt då. Jag hatar verkligen bild.
I alla fall, jag kunde än en gång slå fast att tonårspojkar inte är min favoritkategori av människor. Jag kände igen flera av de som kom, vi har ju gått i samma skola, och en del är Mollys kompisar, men Molly kom inte, för hon är på Öland. Däremot såg jag hennes tavla, det var en av de snyggare, vilket jag inte säger för att vara partisk, utan för att jag menar det.
Nästan alla mina gamla lärare kom, Peter Nyström (han såg mig inte, eller låtsades inte se mig åtminstone, och tack och lov för det), Monika (som jag inte hade personligen, men som jag pratat med ett par gånger), Laila (låtsades inte heller se mig), Fia (hälsade glatt), alla lärare utom Magnus var där. Peter Karlsson var däremot där. Jag blir så glad men nervös när jag träffar honom. Han stannade och pratade med mig, och sa att jag inte skrivit det där mailet jag sagt att jag skulle skriva. Han kom ihåg. Har han väntat på det? Kanske. Jag fick hans adress. Efersom jag inte hade några fickor på mina kläder, stoppade jag lappen i min högra fingervante med avklippta fingrar, och kramade papperet som när man fått telefonnumret från den man älskar.
Det finns två saker jag saknar med Gröndal: Peter och Magnus.
Peters adress har jag tejpat upp på datorskärmen.
Anders skrev på min ansökan som referensperson, och han skickade hem mig tidigare, som vanligt, och när jag kom hem var alla andra redan hemma, och jag ringde till Anton, som sa att han snart kommer hit, och allting känns allmänt bra idag, jag är glad och jag har helgplaner, och nästa helg ska jag träffa Julia, och jag fick ännu mer beröm för mina dikter idag. "Du har talang, verkligen" sa Anders, "När började du med skrivandet" undrade Ethel. Som om det någonsin börjat. Som om det skulle finnas en gräns, då skrev jag inte, då började jag skriva, som om det inte alltid funnits där, jag lärde mig läsa tidigt och vi skrev berättelser på lågstadiet som vi fick läsa upp för klassen, och jag minns hur stolt jag var när jag lyckades få Anton (en annan Anton, jag lovar) att skratta åt min bok om tigern. Det har alltid funnits där, och det ska alltid finnas där och nästa vecka skickar jag in ansökan till Skeppsholmens folkhögskola, och jag har bestämt mig för att jag kommer in, så får jag meriter, och sedan söker jag till författarhögskolan i Göteborg och allting går som på räls och jag behöver bara göra det jag absolut vill.
"Har du funderat ut vad du vill med livet" frågade Peter mig, och jag tänkte, att jag vet precis vad jag vill, det vet jag alltid (till och med min doktor Majlis säger att jag är mycket bestämd av mig), men hur jag ska få det att passa med resten av världen, det vet jag inte. Ännu.

(Operasångerskan som brukar komma till biblioteket och skrika och vara irriterad över att vi skickat felaktiga räkningar till henne, upprepade förra gången hon var in "Då är jag mentalsjuk, då ljuger jag mig själv" och jag fick lov att citera det, bara för att hon är så knäpp.)