Mina slutna sinnen
Jag åt fem Riesen-kolor till lunch, men har druckit kanske fyra koppar varm choklad sedan jag kom.
Det har varit en lugn dag på biblioteket hittills, nu är det bara tjugofem minuter innan jag ska få gå hem.
Men jag ska inte hem.
Jag ska till Odengatan och träffa Julia.
Jag vet inte varför jag gör det här, allting hade varit lättare om jag bara åkt hem och tagit det lugnt idag, städat upp lite och tittat på ET eller nåt.
- Det har varit underbart väder idag
- Har det? Det har störtregnat överallt där jag har varit.
- Ja.
En konversation mellan mig och Julia igår, men idag är det inte underbart väder, idag är det klart och ganska soligt, och genast blir allting lite jobbigare, inte alls den där känslan av att befinna sig i sin egen värld, en dimma för medvetandet. Sol har ingen mystik i sig. Sol är dagar som alla andra.
Jag vet inte om jag ska sova på Odengatan, jag kanske väljer att inte göra det, beror på situationen.
Julia har lovat mig att vi ska klättra upp på taket och sitta där och äta honungsmelon.
Jag har inga pengar, hon får bjuda. Hon är förresten skyldig mig pengar redan. De kan jag kräva i sommar sedan. Anton också.
Mer har inte hänt idag, jag har 39 kronor på kontot, det känns lite jobbigt, jag har för lite sparpengar än så länge för att de ska räcka till båda festivalerna (Anders ska förresten också till Peace & Love), jag måste ligga i lite.
Men jag räknar med att få tillbaka pengar för lunch snart, och jag borde få mer än jag lagt ut. Jag räknar också med att få studiebidrag om fem dagar eller så.
Jag hatar pengar.
Imorgon släpps Rufus Wainwrights nya skiva och jag läste en intervju med honom, och han är underbar och smart och gör mig glad och jag ska fortfarande på konsert med honom i sommar, vilket jag längtar till.
När de på biblioteket frågar vad jag ska göra i sommar vet jag inte var jag ska börja. Eller vad de vill höra.
Jag älskar att ha mycket planer, jag älskar också att hela augusti är tom, jag har en illusion om att bara sommaren hinner börja (dvs sommarlovet), kommer allting att bli mycket bättre.
Jag tänker på att kraven försvinner, de krav som andra ställer på mig iaf, inte de jag själv ställer, de kommer jag aldrig undan. Jag tänker på att jag bara ska träffa människor jag vill träffa, att sommarlovet är mina veckor, där jag bestämmer, och de människor som inte förtjänar mig, kommer inte att få mig (så säger jag alltid, men jag är inte säker på att jag efterföljer det särskilt bra. Jag gör ett tappert försök iaf). Jag tänker också att värmen kommer att vara till min nackdel, men det kommer nog bara vara jobbigt i Danmark, där alla vill ligga på stranden typ tjugofyra timmar om dygnet, hur otroligt tråkigt är inte det? Jag får slå följe med farfar.
Var det sedan bär av, efter exotiska platser som Arvika, Borlänge och Köpenhamn, är oklart, och en del spännande, men samtidigt oroande. London säger pappa. Hur många år har han sagt det? Jag har lovat er Barcelona, säger pappa, det tar vi i höst. Hur mycket vågar jag lita på det? Jag vet inte. Jag väljer att låtsas att jag inte hört.
Det har varit en lugn dag på biblioteket hittills, nu är det bara tjugofem minuter innan jag ska få gå hem.
Men jag ska inte hem.
Jag ska till Odengatan och träffa Julia.
Jag vet inte varför jag gör det här, allting hade varit lättare om jag bara åkt hem och tagit det lugnt idag, städat upp lite och tittat på ET eller nåt.
- Det har varit underbart väder idag
- Har det? Det har störtregnat överallt där jag har varit.
- Ja.
En konversation mellan mig och Julia igår, men idag är det inte underbart väder, idag är det klart och ganska soligt, och genast blir allting lite jobbigare, inte alls den där känslan av att befinna sig i sin egen värld, en dimma för medvetandet. Sol har ingen mystik i sig. Sol är dagar som alla andra.
Jag vet inte om jag ska sova på Odengatan, jag kanske väljer att inte göra det, beror på situationen.
Julia har lovat mig att vi ska klättra upp på taket och sitta där och äta honungsmelon.
Jag har inga pengar, hon får bjuda. Hon är förresten skyldig mig pengar redan. De kan jag kräva i sommar sedan. Anton också.
Mer har inte hänt idag, jag har 39 kronor på kontot, det känns lite jobbigt, jag har för lite sparpengar än så länge för att de ska räcka till båda festivalerna (Anders ska förresten också till Peace & Love), jag måste ligga i lite.
Men jag räknar med att få tillbaka pengar för lunch snart, och jag borde få mer än jag lagt ut. Jag räknar också med att få studiebidrag om fem dagar eller så.
Jag hatar pengar.
Imorgon släpps Rufus Wainwrights nya skiva och jag läste en intervju med honom, och han är underbar och smart och gör mig glad och jag ska fortfarande på konsert med honom i sommar, vilket jag längtar till.
När de på biblioteket frågar vad jag ska göra i sommar vet jag inte var jag ska börja. Eller vad de vill höra.
Jag älskar att ha mycket planer, jag älskar också att hela augusti är tom, jag har en illusion om att bara sommaren hinner börja (dvs sommarlovet), kommer allting att bli mycket bättre.
Jag tänker på att kraven försvinner, de krav som andra ställer på mig iaf, inte de jag själv ställer, de kommer jag aldrig undan. Jag tänker på att jag bara ska träffa människor jag vill träffa, att sommarlovet är mina veckor, där jag bestämmer, och de människor som inte förtjänar mig, kommer inte att få mig (så säger jag alltid, men jag är inte säker på att jag efterföljer det särskilt bra. Jag gör ett tappert försök iaf). Jag tänker också att värmen kommer att vara till min nackdel, men det kommer nog bara vara jobbigt i Danmark, där alla vill ligga på stranden typ tjugofyra timmar om dygnet, hur otroligt tråkigt är inte det? Jag får slå följe med farfar.
Var det sedan bär av, efter exotiska platser som Arvika, Borlänge och Köpenhamn, är oklart, och en del spännande, men samtidigt oroande. London säger pappa. Hur många år har han sagt det? Jag har lovat er Barcelona, säger pappa, det tar vi i höst. Hur mycket vågar jag lita på det? Jag vet inte. Jag väljer att låtsas att jag inte hört.
Kommentarer
Trackback