I'm talking to the ceiling

Det har varit en händelserik dag, måste man tycka.
Jag gick upp tiiidigt (klockan åtta) och jag och mamma och Emma åkte till Haninge.
Sedan satt vi inne på polisstationen och väntade och trängdes en ganska bra stund,
för att Emma skulle ta kort till sitt pass.
Sedan åkte vi till Junibacken.
Kön var otroligt lång utanför byggnaden och mamma ville åka till Skansen istället, men det ville inte Emma,
så vi ställde oss i kön och det gick fortare än vi trott. Plötsligt befann jag mig i en helt ny värld.
Jag pratar inte Villa Villekulla eller Karlsson på takets hus lika mycket som jag pratar om barnfamiljer.
Det är ett mycket intressant fenomen, för det är verkligen ett liv man kan lösa på många olika sätt.
Medan Emma klättrade runt och åkte kana och snodde leksaker från de andra barnen,
satt jag på sidan av för att iaktta och observera. Utifrån barnen kan man få reda på mycket om föräldrarna.
Jag var mest imponerad av namnen. Minst fem andra ungar hette Emma, och typ alla andra hade också otroligt tråkiga namn. Filip eller Emil eller Elin eller andra sådana där namn som exakt alla andra barn också heter.
Jag lovar att alla mina barn kommer få heta William.
Cassandra var nog det mest ovanliga namn jag uppfattade, och det är inte ens ovanligt numer.
Iallafall, jag har inte varit på Junibacken på tio år. Senast var vi där med Åsa, Sofie och Therese. Theres blev himla rädd när vi åkte Sagotåget minns jag.
Jag tyckte väldigt mycket om Sagotåget idag när vi åkte. Astrids välbekanta röst i kupén ("Konstigt att man känner igen hennes röst när hon är författare"), de underbara små uppbygda miljöerna, och alla de där sagorna man har hört och sett på film sedan man var liten kom tillbaka och hela barndomen spelades upp i mitt huvud.
Kanske dog någonting, kanske väcktes något till liv.
Sedan åkte vi och handlade, där var det också mycket folk, helt underbart, och vi fick kanske med oss det vi skulle ha, och när vi kom hem fick Joakim packa upp varorna och jag smet upp till mig, för jag behövde ro.
Jag hade lovat pappa att ringa honom när jag kom hem, och jag höll löftet.
Jag tycker om att prata med honom, man behöver inte tänka. Han ställer frågor, och jag berättar och sedan lägger man på och känner sig lugnare. Och med mindre skuldkänslor.
Jag fick brev från Skeppsholmens folkhögskola idag.
Det låg där på köksbänken som ett avgörande.
Jag var inte ett dugg nervös när jag öppnade det, först försiktigt, sedan mer våldsamt.
Det var ett enda ark, det var bara några rader.
Välkommen tillbaka nästa år, avslutades brevet.
"Någons huvud ska rulla för det här"
På något sätt kan jag inte känna någonting.
Okej, alla mina framtidsplaner gick åt fan. Vad ska jag tänka? Hur ska jag reagera? Jag vet inte.
Så jag reagerar inte. Jag går rakt upp till mitt rum och ringer till Julia för att jag vill att hon ska veta.
Julia blev arg. Kanske jag också ska bli arg?
Sedan ringde jag till Sarah. Hon är ändå den som vet. Hur det känns. Sarah kunde inte annat än skratta.
Kanske borde jag skratta?
Sedan ringde jag till Anton.
När kommer du, undrade jag.
Snart, sa han.
Det var väl det jag behövde veta.
Jag borde städa innan han kommer.
Jag skrev till Kalle också.
Han hade inte tid med mig, men han uttrycket ändå någonting som jag tolkade som empati.
Jag ska också tycka synd om mig, snart.
Hela natten ska jag sitta uppe och tycka synd om mig själv och handla därefter.
Hela helgen kanske.
Jag måste berätta för Helen på måndag, det känns som en plikt, en skyldighet, och hon kommer fråga, och på alla frågor kommer jag svara likadant.
Jag vet inte.
För jag vet tamigfan ingenting numer.
När ska tonårshelvetet ta slut?