Hoppas att det hjälper

Äh, vad klagar jag för.
Var det inte så här jag ville ha helgen egentligen?
Det är bara så jobbigt att vara inställd på någonting, och sedan blir det aldrig av.
Julia säger att det nästan aldrig hänt förut, men jag känner igen situationen så otroligt väl,
men det är klart, det har blivit bättre med tiden.
Ja, det var väl så här jag ville ha helgen egentligen, minus den kaotiska resan hem från Anton, som skedde utan mobil och utan plånbok. Jag plankade in vid Rådmansgatan, och hade väl kunnat fortsatt till södra station, för Anton säger att det är lättare att planka in där än på Karlberg, men pendeltåg är jobbigare att planka in till än tunnelbanan. Så jag lät bli. Och så fick jag övertala tre personer innan jag kunde andas ut och vara säker på att jag kunde komma hem.
Plånboken ligger på Odengatan. Anton ska komma hit med den imorgon, och sova här.
Jag önskar att vi hade godis hemma. Resten av kvällen ska jag sitta framför tv:n, ha en sådan där kväll jag inte haft på länge, se på film med brorsan hela natten (vilket inte kommer bli hela natten för det orkar jag aldrig) och sova länge som fan imorgon, för det får jag aldrig göra nuförtiden.
Nästa vecka SKA jag ta proverna som jag har fått remiss på för hundra år sedan. Och hoppas att det hjälper.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback