Hur första klass lurade mig på allt det goda.
Bara för att jag var inne på nostalgi i förra inlägget måste jag fortsätta lite på det temat.
Jag tänkte återge en dikt.
Vi fick läsa den på lågstadiet, jag minns min lärares (även här Berit) leende när hon läste upp den.
Vi fick måla en bild till och klistra in den i våra böcker.
Jag minns hur jag inte alls gillade den, redan då.
Jag tror att det är för att jag alltid har varit en sådan som går fort, en sådan som vill komma fram.
Jag tror att jag kanske tog det som en tillrättavisning, som en önskan från de vuxna (diktförfattaren och min lärare som valt ut dikten) om hur man ska vara. Jag vet inte om det var menat så, att Berit, eller vem det än var som bestämde att vi skulle lära oss den dikten, tyckte att det sista alternativet var det bättre.
Jag har heller aldrig sett några vänner i stenarna och blommorna.
Jag tror inte ens att jag riktigt förstod vad han (Kaj) menade med att bli vän med en blomma och en sten.
Jag tror att jag tyckte att det lät värdelöst.
Så här tio år senare, tycker jag fortfarande inte alls om dikten.
Antagligen för att jag fortfarande är en sådan som tittar rakt fram.
Jag antar att Kaj vill vara bildlig och säga till mig att jag inte ska gå för fort så att jag missar alla avtagsvägar.
Jag tycker bara att han har lyckats göra det nästan..jag tänkte säga absurt, men jag tror inte att det ordet passar här, men jag förstår iaf själv vad jag menar.
Jag blir faktiskt irriterad varje gång jag läser den, lite som att jag blev arg, och fortfarande blir, på Januari börjar året-sången, som vi sjöng på lekis.
Men oktober och november och december äro grå.
Mamma minns det som att jag var arg på den för att jag är född i november. Nu har jag, ifall det är sant, andra skäl att vara arg, eller åtminstone irriterad, på den sången. Dels för att det inte är sant. Oktober är en väldigt tråkig månad, någonstans mitt emellan, men i november börjar, förhoppningsvis, vintern, och världen blir vit och upplyst och vacker, och särskilt när man är barn (jag var fyra när jag lärde mig sången) uppskattar man den delen av året. Jag förstår att vuxna hatar oktober, november och december, jag kan se dem stå och frysa halv sju på morgonen och skrapa vindrutan på bilen ren från is. December är inte heller grå, för då kommer advent, och advent betyder ankomst, och hela december är en enda mysig väntan på den där ankomsten. Decmber är ljus och mörker utanför fönstret, och jullov och pulka och gemenskap. December är fan bästa månaden på hela året, hur kan någon påstå att den är grå!
Det jag framför allt hatar med sången är att mina lekisfröknar fick mig att uttrycka någon annans åsikter, och jag har aldrig sett meningen med det, för jag håller inte alls med.
November och december är bäst.
Jag tänkte återge en dikt.
Om man går fort, fort
och tittar rakt fram
då kommer man fort fram
Om man går långsamt
och tittar på allt vid vägkanten,
om man tar upp en sten
och luktar på en blomma
då går det inte fort
men stenen och blomman
har blivit ens vänner
Vi fick läsa den på lågstadiet, jag minns min lärares (även här Berit) leende när hon läste upp den.
Vi fick måla en bild till och klistra in den i våra böcker.
Jag minns hur jag inte alls gillade den, redan då.
Jag tror att det är för att jag alltid har varit en sådan som går fort, en sådan som vill komma fram.
Jag tror att jag kanske tog det som en tillrättavisning, som en önskan från de vuxna (diktförfattaren och min lärare som valt ut dikten) om hur man ska vara. Jag vet inte om det var menat så, att Berit, eller vem det än var som bestämde att vi skulle lära oss den dikten, tyckte att det sista alternativet var det bättre.
Jag har heller aldrig sett några vänner i stenarna och blommorna.
Jag tror inte ens att jag riktigt förstod vad han (Kaj) menade med att bli vän med en blomma och en sten.
Jag tror att jag tyckte att det lät värdelöst.
Så här tio år senare, tycker jag fortfarande inte alls om dikten.
Antagligen för att jag fortfarande är en sådan som tittar rakt fram.
Jag antar att Kaj vill vara bildlig och säga till mig att jag inte ska gå för fort så att jag missar alla avtagsvägar.
Jag tycker bara att han har lyckats göra det nästan..jag tänkte säga absurt, men jag tror inte att det ordet passar här, men jag förstår iaf själv vad jag menar.
Jag blir faktiskt irriterad varje gång jag läser den, lite som att jag blev arg, och fortfarande blir, på Januari börjar året-sången, som vi sjöng på lekis.
Men oktober och november och december äro grå.
Mamma minns det som att jag var arg på den för att jag är född i november. Nu har jag, ifall det är sant, andra skäl att vara arg, eller åtminstone irriterad, på den sången. Dels för att det inte är sant. Oktober är en väldigt tråkig månad, någonstans mitt emellan, men i november börjar, förhoppningsvis, vintern, och världen blir vit och upplyst och vacker, och särskilt när man är barn (jag var fyra när jag lärde mig sången) uppskattar man den delen av året. Jag förstår att vuxna hatar oktober, november och december, jag kan se dem stå och frysa halv sju på morgonen och skrapa vindrutan på bilen ren från is. December är inte heller grå, för då kommer advent, och advent betyder ankomst, och hela december är en enda mysig väntan på den där ankomsten. Decmber är ljus och mörker utanför fönstret, och jullov och pulka och gemenskap. December är fan bästa månaden på hela året, hur kan någon påstå att den är grå!
Det jag framför allt hatar med sången är att mina lekisfröknar fick mig att uttrycka någon annans åsikter, och jag har aldrig sett meningen med det, för jag håller inte alls med.
November och december är bäst.
Kommentarer
Postat av: Andie
Jag håller med dig om att oktober är en tråkig månad som är någonstans mitt emellan. Jag gillar också november, det är en bra månad, en fin orange/höstlövs månad. Och december är en mysig månad så länge som man håller sig inomhus och kan se snön genom fönstret, dricka té och äta lussebullar. att vara ute i snön och kylan gillar jag dock inte :)
Trackback