I'm talking to the ceiling

På praktiken igen.
Jag har inte saknat det.
Kaffeautomaten fungerar inte, så jag kan inte överleva på varm choklad,
vad ska jag då överleva på?
På andra sidan väggen sjunger klasser Jag vill ha en egen måne, om och om igen.
Jag minns att vi också sjöng den, bland andra Ted Gärdestad-låtar, när jag gick på mellanstadiet.
På den tiden längtade jag själv aldrig efter en egen måne att sitta och vänta ut problemen på,
inte vad jag minns iaf.
Jag minns det som en hyfsat bra tid rent allmänt, mycket av det var säkert Sarahs förtjänst.
Sarah åkte hem igår, och genast kände jag mig som den mest miserabla i universum.
Kanske mest för att de jag känner inte kan hålla löften.
Efter att jag pratat med Anton en andra gång kände jag mig lugnare,
känslan av att må så dåligt att jag inte kunde uttrycka det försvann.
På väggen på toaletten utanför biblioteket i den här skolan, har någon skrivit med kulspetspenna.
Fuck you.
Dra åt helvete.
Vem tänkte han på, som klottrade dit det på väggen, som inte var mer än högst elva år?
Jag är säker på att det var en pojke.
Vad hade hänt? Blev han injagad på toaletten av de tuffare grabbarna? Hade han fått en utskällning av fröken? Kände han sig destruktiv på något sätt, eller var det bara ett sätt att föreviga sig själv, kanske visade han sina polare efteråt, vad han hade gjort, kanske sa de, att du är fan inte klok, och han svarade att det visste han nog, och rätade på ryggen en aning.
Igår när jag kände mig destruktiv, började jag läsa Ett ufo gör entré. Det är mitt sätt, ett av dem. Ett tag funderade jag på att drämma mobiltelefonen i väggen, men eftersom jag bara haft den sedan i torsdags kändes det som ett dåligt alternativ. Men jag skulle ha gillat att se den gå i tusen delar.
Iaf, det här med boken, Jonas Gardell-boken, det är en märklig företeelse.
Jag minns inte vilket år det var, tre eller två år sedan, när jag läste den för första gången, det var i Danmark, och jag minns att den fick mig att gråta. Jag minns, tydligt, att jag lovade mig själv att aldrig läsa den igen.
Så här några år senare har jag brutit det löftet flera gånger. Så här några år senare har bokens påverkan på mig minskat.
Eller kanske inte minskat egentligen, bara ändrats. Den lämnar mig inte oberörd, men jag kan inte minnas vilken del av den som förut kunde locka fram tårar. Möjligtvis kan jag förstå att jag trodde mer på människors roller innan, eftersom jag gick i en sådan klass, ungefär som Juhas. Jag har blivit äldre och klokare, jag är glad att Juha också blir det.