I'm starving 4 luv
Två dagar efter skolstart och allt känns okej.
Många fler nya ansikten än jag räknat med, och hittills har jag dömt ut de flesta, så som jag alltid gör,
men det kan hända, att jag ångrar mig. (Helst ser jag att jag inte gör det, jag tycker inte om att ha fel).
Jag är glad att jag lyckats sälja mina mathäften och tjänat sex hundra spänn,
jag är ledsen för jag har inga skor.
Idag vaknade jag klockan sex, och det är helt hopplöst hur tidigt det är, och jag var nästan säker på att jag inte skulle överleva, och när jag berättar vad som räddade min morgon kommer ni aldrig att tro mig.
Det var SL.
De bjöd på frukost.
Och även om äpple muffin Mer inte är den mest näringsrika frukost så önskar jag att de alltid kunde bjuda mig på tilltugg när jag ska ut och åka.
Vad som inte räddade min dag var att det var fem grader ute när jag steg upp och jag har fryst hela dagen, och jag hade bestämt mig för att inte ta min norska Islandströja så jag gjorde inte det, vilket var fel. Men det spelar ingen roll, för den ska jag ha imorgon, även om jag inte har några skor att sätta på mig, och jag vet att jag kommer ta mina kängor även om de borde kastas.
Vad som inte heller räddar mina dagar är alla människor som ska vara så extrema åt ett eller annat håll. Folk som säger pinsamma saker. Folk som..de flesta människor helt enkelt. Undantag: Tja.. Jonas. Som vanligt. Rubriken på det här inlägget är för övrigt ett Jonas-citat. Jag tror att jag tycker väldigt mycket om honom.
Vi fick linsgratäng med curry och när jag inte tänker på Jonas Hemkunskap så tänker jag på Sot för jag vill alltid berätta allting jag ser och hör och känner. Som att jag har fått ett väldigt gulfärgat märke på armen och borde gå till läkaren men inte vågar för att jag skulle känna mig hopplöst töntig.
Det spelar ingen roll. Jag är otroligt trött. Jag ska sova nu. Och gå upp jättetidigt imorgon. Och vara ute för att utföra diverse aktiviteter med min skola. Iklädd norsk Islandströja.