Where the girls are just like you
Jag hoppas att ni sitter ner,
för nu ska jag säga någonting som jag inte säger ofta.
Igår hade jag en väldigt bra dag.
Det berodde nog på flera saker, men det mesta hade att göra med olika människor.
Jag blir obligatoriskt skeptiskt när det pratas om lära-känna-varandra-övningar, inte för att jag tror att det är ineffektivt,
men jag är så dålig på att hantera sociala situationer. Fast igår klarade jag av det väldigt bra, vi gick runt fint väder och bekantade oss med varandra, i grupperna vi blivit indelade i, och jag hittade en ny giftaskandidat, men om jag ska vara ärlig var jag nog lite för snabb med intrycket. Typ första ögonkastet. Jag ska skärpa mig.
När vi slutat skolan så fikade jag med Anton.
Det är första gången jag träffar Anton på kanske ett halvår, och det kändes förvånansvärt bra att träffa honom igen,
och märkligt nog hade vi mycket att prata om och kunde föra ett samtal, och han bjöd mig på blåbärskaka.
Jag kanske ska sluta stämpla mig själv som dålig på att hantera sociala situationer, för igår var verkligen en social dag och sedan har jag mage att kalla det för en bra dag.
Det har bara varit min roll för så länge, och visserligen en återkommande känsla fortfarande, men inte längre en förutsättning, a common ground to start from.
Det som egentligen var inplanerat efter skolan igår var att min faster skulle bjuda mig på middag, vilket hon också gjorde. Och inte ens henne tyckte jag att det var jobbigt att träffa, vi som inte går så bra ihop egentligen. Hon tyckte till och med att jag var fin i håret! Det har hon aldrig sagt förut om en frisyr som Sot varit inblandad i.
Jag tror jag ska utnämna den här dagen som någon slags vändpunkt i mitt liv.
Det sista som hände under skoltid igår, var att Frippe Nilsson kom och höll föreläsning. En mycket märklig man som skrivit tre böcker och som alltid svalde sina meningar. Jag blev inspirerad. Kanske inte så mycket till skrivandet som att verkligen se till att starta någonting. Jag vet att Gällivare väntar på mig. Det är dagens sanning.
för nu ska jag säga någonting som jag inte säger ofta.
Igår hade jag en väldigt bra dag.
Det berodde nog på flera saker, men det mesta hade att göra med olika människor.
Jag blir obligatoriskt skeptiskt när det pratas om lära-känna-varandra-övningar, inte för att jag tror att det är ineffektivt,
men jag är så dålig på att hantera sociala situationer. Fast igår klarade jag av det väldigt bra, vi gick runt fint väder och bekantade oss med varandra, i grupperna vi blivit indelade i, och jag hittade en ny giftaskandidat, men om jag ska vara ärlig var jag nog lite för snabb med intrycket. Typ första ögonkastet. Jag ska skärpa mig.
När vi slutat skolan så fikade jag med Anton.
Det är första gången jag träffar Anton på kanske ett halvår, och det kändes förvånansvärt bra att träffa honom igen,
och märkligt nog hade vi mycket att prata om och kunde föra ett samtal, och han bjöd mig på blåbärskaka.
Jag kanske ska sluta stämpla mig själv som dålig på att hantera sociala situationer, för igår var verkligen en social dag och sedan har jag mage att kalla det för en bra dag.
Det har bara varit min roll för så länge, och visserligen en återkommande känsla fortfarande, men inte längre en förutsättning, a common ground to start from.
Det som egentligen var inplanerat efter skolan igår var att min faster skulle bjuda mig på middag, vilket hon också gjorde. Och inte ens henne tyckte jag att det var jobbigt att träffa, vi som inte går så bra ihop egentligen. Hon tyckte till och med att jag var fin i håret! Det har hon aldrig sagt förut om en frisyr som Sot varit inblandad i.
Jag tror jag ska utnämna den här dagen som någon slags vändpunkt i mitt liv.
Det sista som hände under skoltid igår, var att Frippe Nilsson kom och höll föreläsning. En mycket märklig man som skrivit tre böcker och som alltid svalde sina meningar. Jag blev inspirerad. Kanske inte så mycket till skrivandet som att verkligen se till att starta någonting. Jag vet att Gällivare väntar på mig. Det är dagens sanning.
Kommentarer
Postat av: aladdin sot
jag sitter och läser dina gamla blogginlägg
för jag kände att jag kanske behövde det nu
bara så du vet så kan du inte svara
(det svider i mina tinningar)
ursäkta
men det är självporträttets fel
Trackback