How did we get through?
Jag tog fram min gamla Blink 182 skiva.
Den jag inte lyssnat på på tre år.
Jag har glömt bort den där tiden, de där åren av intensivt lyssnande, men jag vet att de har ägt rum.
Jag kommer inte ihåg texterna (förutom på tre låtar, jag måste ha lyssnat på dem så många gånger), det känns nästan snopet.
Jag vet att jag skriver om det här ganska ofta, men att lyssna på musik jag brukade lyssna på har alltid stor inverkan på mig, för musiken betyder alltid så mycket, just där och då. Det kändes i hela kroppen. Jag är inte säker på om det någonsin kommer bli så igen, för jag har på senare år aldrig haft sådana långa perioder med något band. Och jag är inte fjorton år längre (thank God). Jag är inte lika lättpåverkad. Jag är lite mer förberedd.
Jag vet att jag i januari kommer ha glömt bort vad jag någonsin såg i The Killers, en vetskap som till största delen är en trygghet.
Det roliga med just Blink 182 är att jag aldrig levt upp till att vara en av deras lyssnare. Jag har alltid tagit dem på extremt stort allvar, och det räcker med att höra ett par låtar för att förstå att det aldrig varit deras intention.
No one should take themself so seriously.
Den jag inte lyssnat på på tre år.
Jag har glömt bort den där tiden, de där åren av intensivt lyssnande, men jag vet att de har ägt rum.
Jag kommer inte ihåg texterna (förutom på tre låtar, jag måste ha lyssnat på dem så många gånger), det känns nästan snopet.
Jag vet att jag skriver om det här ganska ofta, men att lyssna på musik jag brukade lyssna på har alltid stor inverkan på mig, för musiken betyder alltid så mycket, just där och då. Det kändes i hela kroppen. Jag är inte säker på om det någonsin kommer bli så igen, för jag har på senare år aldrig haft sådana långa perioder med något band. Och jag är inte fjorton år längre (thank God). Jag är inte lika lättpåverkad. Jag är lite mer förberedd.
Jag vet att jag i januari kommer ha glömt bort vad jag någonsin såg i The Killers, en vetskap som till största delen är en trygghet.
Det roliga med just Blink 182 är att jag aldrig levt upp till att vara en av deras lyssnare. Jag har alltid tagit dem på extremt stort allvar, och det räcker med att höra ett par låtar för att förstå att det aldrig varit deras intention.
No one should take themself so seriously.
Kommentarer
Postat av: Pim
Åh, jag vet hur det där känns. Gudar som förlorar sin charm, hjältar som man helt plötsligt inte förstår storheten i.
Måste väl säga god jul, även om det inte är ett uttryck jag tycker klingar så fint.
Jag saknar dig i alla fall, på något underligt vis.
Trackback