I'm talking to the ceiling

Jag tänker inte skriva om hur jag känner mig, för jag har redan skrivit om det så mycket, i mer privata sammanhang. Men, jag känner mig dålig, och nu sitter jag i datorsalen istället för att äta lunch, vilket borde tolkas som något negativt, men grönsakssoppa lät så väldigt tråkigt i alla fall.
Jag började andas djupt och snabbt, vilket är en påbörjan av en panikattack, vilket min medicin ska förhindra, och jag tänkte noga efter, men jag är helt säker på att jag inte missat den på väldigt länge. Det känns jobbigt när det blir så enkelt för fienden att helt enkelt klättra över försvarsmuren och ingen är där för att skjuta ner dem. Jag önskar att det bodde en amerikansk actionfilm inuti mig.
Jag gick ut och ringde till Julia.
Hon hade den goda smaken att matcha sin lunch med min lunch,
och det var extremt skönt,
jag tror jag behövde något att luta mig tillbaks på.
Det känns väldigt dumt, eftersom jag tidigare idag bestämt mig för att skippa tryggheten och fokusera på att inte slösa bort min tid, men jag tror att jag är mycket mer beroende av trygghet än jag vill erkänna för mig själv.
Trygghet finns på olika plan. Jag har planer för helgen, det känns är trygghet för mig just nu.
Jag tror att jag ska inrikta mig på den typen av trygghet, den känns enklast att uppnå.
Nu kom den grabbiga attityden in i datorsalen. Vilken annan dag som helst skulle det inte ha stört mig, men idag är en extrem dålig dag, så jag stör mig på allt, ogillar alla.
Jag tror att jag behöver godis. Godis och sällskap och en bra film. Jag behöver vara i en miljö där jag känner mig trygg med människor jag vet, är helt säker på, att jag tycker om. Hemma. Jag vill åka hem. Jag har fyra timmar kvar i skolan, det är övertid idag för det kommer en man hit och föreläser. Jag kanske borde påstå att jag är sjuk.
Jag är sjuk. Jag skulle ändå inte kunna koncentrera mig. Men jag vet att om man börjar försvinna så fortsätter det gärna och det går inte nu, jag behöver min närvaro, jag behöver disciplin i mitt liv, struktur.

Lukas fyller år idag. Jag drack O'boy i morse och tänkte på honom. Jag ska hem och läsa hans dikter och se hans filmer. Nästa år fyller han jämt. Det var väldigt ointressant fakta. Jag tror att jag ska ägna mig mer åt sånt.

Nu orkar inte jag sitta kvar i datorsalen längre, visserligen har den grabbiga stämningen lagt sig, men jag känner mig omringad, studerad. Jag tror att paranoia hör ihop med min påbörjade panikattack, jag väljer att skylla allt på den, och på Jesus.