I'm talking to the ceiling

I've been trying to kill the pain by watching make-believe people's fake disasters.
And think if I'd been Elaine this misery'd been followed by studio laughter.
I've been looking so hard for someone who could love me like Will loves Grace,
but they say "It's not like on your flat screen TV". It's gotta be like on my flat screen TV.

Jag har suttit och supertittat på House, fyra avsnitt på rad på canal plus.
House är underbar, men inte i sista avsnittet, som för övrigt är sista avsnittet för hela säsongen. Kanske för alltid, fast Jonas säger att det inte är så, men jag litar inte på honom.
Den här helgen har gått fort fast ändå inte. Jag har lagt mig tidigt alla nätter, jag gillar egentligen inte att gå och lägga mig tidigt, jag tycker om att utnyttja nätterna, men ibland orkar jag verkligen inte, som i fredags när jag och Joakim kom hem från bio och jag var optimistisk till att se en film till och somnade sedan i soffan, vilket jag aldrig gör vanligtvis.
Idag är det söndag, då har man rätt att vara trött. Man har rätt att vara lite deprimerad också, eftersom de har flyttat Bingolotto till lördagar, vem har egentligen tid att titta på Bingolotto på lördagar? Söndagar är perfekta Rickard Olsson-dagar, men någon pensionär misstyckte tydligen.
Min farmor ringde precis och frågade om jag hade lust att träffa henne och min faster i stan på onsdag. Visst. Ännu en chans att bli lite bortskämd. Ännu en chans att bida lite tid. Jag behöver det. Vara lite upptagen. Därför känns det bra att jag och Julia har väldigt mycket planer framöver. Teater, bio, kyrkor, eventuella resor. Det känns väldigt bra faktiskt. Särskilt som jag hittade billiga biljetter idag, även om de inte kommer ta oss till Thailand. Vem vill egentligen åka till Thailand?
Anton säger att jag får sova hos honom någon natt den här veckan. Faktumet att man får dra det erbjudanet ur honom gör mig mindre entusiastik, men vissa faktum kvarstår. Han har tre av mina filmer, jag har två av hans, han är skyldig mig pengar. Det gäller att dölja sig under sakliga anledningar. Det brukar hjälpa.
Jag lyssnar på Billie the vision and the dancers och önskar att livet var lite mer som i deras låtar. Men då måste jag börja spela i ett band, och jag kan inte spela några instrument, och inte sjunga heller. Fast i Overdosing with you (se citat i början av inlägget) behöver man inte kunna något av det för att känna igen sig. Vem har inte tittat på amerikanska tv-såpor för att försöka kill the pain? USA är det bästa botet mot ångest. Eller det största upphovet kanske.