Erik.
Jag fortsätter att återkomma till tanken på Erik.
Det är en kille jag inte alls känner,
men jag har suttit uppe hela natten tillsammans med honom,
och vi har delat på några få kvadratmeter tillsammans, och sovit i samma rum.
Vi åkte samma tåg från Boden (han klev på i Boden, jag hade redan suttit i kupén många timmar),
jag vet vad han jobbar med, var han bor, vad han gillar, var han kommer ifrån.
Han vet några om saker om mig, dock inte lika många, eftersom jag hellre lyssnar än berättar.
Vi fick tråkigt framåt natten, och han hade tidigt varit fascinerad av min medtagbara DVD-spelare (det är inte likt mig att behöva sådan för att fördriva tiden, inte ens för tjugotvå timmar tågresa, men jag hade den med i alla fall),
så vi besvärade en kvinna ur personalen att låsa upp den lediga kupén längst ner i vagnen där vi fick sitta ostört och titta på alienfilm tills klockan blev tre när vi gick och lade oss.
Jag tror att Erik har blivit någon slags symbol för mig. Han får stå för sådant jag aldrig gör, men skulle kunna göra, ett tecken på att jag gör det jag gör av andra skäl än ren feghet.
Erik är nog den första främling, som jag kan komma att tänka på i den här stunden åtminstone, som jag börjat prata med utan att känna stort obehag.
Utan att behöva anstränga mig.
Erik har blivit något jag går tillbaka och tänker på för att kunna övertala mig själv.
Övertyga mig.
Och han behövde egentligen inte göra någonting.
På förmiddagen dagen efter gick vi av vid samma station.
"Ha det bra" sa han och försvann ut genom dörren.
Han kommer sällan, eller aldrig, tänka på mig igen.
Inte ens det stör jag mig på.
Fast hur kommer det sig att vi alltid tänker så om folk? I alla fall jag gör det. Ofta.
"Hon/han minns mig säkert inte" tänker jag om folk jag träffat på ena eller andra stället, under ena eller andra omständigheten. Förutsätter alltid att jag är den som minns och den som själv sällan blir ihågkommen.
Jag undrar om det är mig själv eller andra jag nedvärderar när jag tänker så.