I'm talking to the ceiling

I lördags var jag uppe på vinden och rotade i några av min mammas kartonger med undanställda saker. Jag har nämligen bestämt mig för att jag måste börja läsa lite mer relevant litteratur, inte bara sådant som står under rubriken Topplistan i Pocketshop, och min mamma har tonvis med böcker undangömda någonstans. Dessvärre hittade jag bara en kartong, jag orkade inte leta igenom hela vinden en gång till, det är trots allt ganska ansträngande att krypa omkring där uppe, så jag fick nöja mig med det lilla. Det jag kanske är gladast att jag fick tag på, om vi ska hålla oss till böckerna, är Kerstin Thorvalls klassiker När man skjuter arbetare, och dens uppföljare. Lagom relevant intressant och lätt att ta sig igenom. Eftersom man nu måste börja någonstans.
Det finns ett underbart förord till åtminstone den utgåva jag har kommit över, ett väldigt kort sådant, och så här står det, jag citerar:

"
Jag skulle vara både ung och gammal, överklass och underklass, sprungen ur enkla förhållanden, nu rik och berömd. Varken fågel eller fisk, människa och omänniska, på andra sidan om passionernas tyranni.
[...]
Jag är alltså ofödd, urgammal, barnlös och utan familj. Ingen gör anspråk på mig. Ingen väntar sig något av mig. Jag gör ingen besviken och är inte skyldig någon något.
"
Hon får allt att låta så enkelt.