Everything. Everyone. Ends.
Jag hade verkligen min mest intensiva läsperiod mellan det att jag var tio och tretton år. Jag har visserligen haft ett intresse för böcker och läsning hela livet, har fortfarande, men under de här åren läste jag extremt mycket. Det är ju också åldern som kallas slukaråldern.
Vid den här tiden hade McDonald's något som kallades bokmeny. Eller jag minns inte om det var så det hette, men det var vad det var. Man köpte en liten meny och fick en bok på köpet. Det har senare återkommit, senast för bara något år sedan, men då bara med barnböcker, när jag var tolv fick man ungdomsböcker med när man köpte mat på McDonald's. Jag har några av dem kvar, bland annat fick man Sixten av Ulf Stark och Sanning eller konsekvens av Annika Thor, två stycken framgångsrika svenska ungdomsböcker. Men vad viktigare är, man kunde få Imorgon när kriget kom, av John Marsden. Till skillnad från de andra författarna är han australienare, och även om han har varit verksam sedan åttiotalet hade jag aldrig hört talas om honom.
Till en början var jag inte ett dugg intresserad av att läsa den, men sedan började två av de i klassen jag umgicks med mest att läsa den ungefär samtidigt, och båda sa att det här var SÅ BRA! Det fanns inte bara en bok, det fanns sju i samma serie, och mina kompisar slukade bok efter bok, verkade inte kunna sluta. Så jag gav efter och började också läsa dem. Och de var verkligen SÅ OTROLIGT BRA.
De handlar alltså om ett gäng ungdomar i Australien som drar ut i bushen en helg för att tälta och när de kommer tillbaka till civilisationen märker de att landet har invaderats av fiendestyrkor och människorna i staden de bor har antingen dödats eller tagits tillfånga. Ungdomsgruppen bestämmer sig för att fly ut i bushen igen och starta en gerillagrupp för att försöka rädda sina familjer. Det var som sagt åtta år sedan jag läste dem, så jag minns inte så noga vad som hände, men jag minns att de var väldigt gripande och en superb blandning av krig, kärlek, vardagsproblem och utmärkta personporträtt. Man blev så bra kompis med medlemmarna i gruppen under läsningen att det på riktigt verkligen blev jobbigt om någon av dem skadades eller till och med dog (det var krig det här!) Jag minns till och med namnen på dem. Huvudpersonen var Ellie. Sedan var det Homer, Robyn, Fiona, Chris och Lee. Kanske någon till. Under den här tiden var de mina bästa kompisar.
Så kom jag fram till sista boken. Jag hade levt i Australien tillsammans med de här människorna i säkert en månad eller två och nu kom slutet. Och jag kunde verkligen inte förmå mig! Jag ville inte veta hur det skulle gå. Jag skulle inte kunna klara av att läsa det definitiva slutet, jag kunde inte låta John Marsden bestämma hur det skulle gå, vem som skulle överleva och vem som skulle dö. Så jag har fortfarande inte läst sjunde boken, och kommer aldrig att göra det. Det ger mig en chans att själv få bestämma hur det gick, det gör så att jag slipper möta något som är känslomässigt jobbigt.
Jag är sådan jämt. Slipper undan allt som är jobbigt om jag kan. Och nu är jag i Imorgon när kriget kom-sits igen. Fast med tv-serien Six feet under. Jag har en säsong kvar. Jag älskar familjen Fisher och önskar de allt gott i livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av ett definitivt slut nu heller. Jag hatar verkligen när saker tar slut, jag vill hellre bestämma själv, känna att jag har lite kontroll över situationen, bara en aning...
Det bästa med sådant som är beständigt, böcker och filmer och tv-serier, är att man kan börja om. Jag har läst många böcker många gånger och sett om väldigt många filmer. Men snart kommer jag väl att komma till en sådan här punkt i min verkliga tillvaro och då är det inte säkert att det går att välja bort de sista avsnitten.
Vid den här tiden hade McDonald's något som kallades bokmeny. Eller jag minns inte om det var så det hette, men det var vad det var. Man köpte en liten meny och fick en bok på köpet. Det har senare återkommit, senast för bara något år sedan, men då bara med barnböcker, när jag var tolv fick man ungdomsböcker med när man köpte mat på McDonald's. Jag har några av dem kvar, bland annat fick man Sixten av Ulf Stark och Sanning eller konsekvens av Annika Thor, två stycken framgångsrika svenska ungdomsböcker. Men vad viktigare är, man kunde få Imorgon när kriget kom, av John Marsden. Till skillnad från de andra författarna är han australienare, och även om han har varit verksam sedan åttiotalet hade jag aldrig hört talas om honom.
Till en början var jag inte ett dugg intresserad av att läsa den, men sedan började två av de i klassen jag umgicks med mest att läsa den ungefär samtidigt, och båda sa att det här var SÅ BRA! Det fanns inte bara en bok, det fanns sju i samma serie, och mina kompisar slukade bok efter bok, verkade inte kunna sluta. Så jag gav efter och började också läsa dem. Och de var verkligen SÅ OTROLIGT BRA.
De handlar alltså om ett gäng ungdomar i Australien som drar ut i bushen en helg för att tälta och när de kommer tillbaka till civilisationen märker de att landet har invaderats av fiendestyrkor och människorna i staden de bor har antingen dödats eller tagits tillfånga. Ungdomsgruppen bestämmer sig för att fly ut i bushen igen och starta en gerillagrupp för att försöka rädda sina familjer. Det var som sagt åtta år sedan jag läste dem, så jag minns inte så noga vad som hände, men jag minns att de var väldigt gripande och en superb blandning av krig, kärlek, vardagsproblem och utmärkta personporträtt. Man blev så bra kompis med medlemmarna i gruppen under läsningen att det på riktigt verkligen blev jobbigt om någon av dem skadades eller till och med dog (det var krig det här!) Jag minns till och med namnen på dem. Huvudpersonen var Ellie. Sedan var det Homer, Robyn, Fiona, Chris och Lee. Kanske någon till. Under den här tiden var de mina bästa kompisar.
Så kom jag fram till sista boken. Jag hade levt i Australien tillsammans med de här människorna i säkert en månad eller två och nu kom slutet. Och jag kunde verkligen inte förmå mig! Jag ville inte veta hur det skulle gå. Jag skulle inte kunna klara av att läsa det definitiva slutet, jag kunde inte låta John Marsden bestämma hur det skulle gå, vem som skulle överleva och vem som skulle dö. Så jag har fortfarande inte läst sjunde boken, och kommer aldrig att göra det. Det ger mig en chans att själv få bestämma hur det gick, det gör så att jag slipper möta något som är känslomässigt jobbigt.
Jag är sådan jämt. Slipper undan allt som är jobbigt om jag kan. Och nu är jag i Imorgon när kriget kom-sits igen. Fast med tv-serien Six feet under. Jag har en säsong kvar. Jag älskar familjen Fisher och önskar de allt gott i livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av ett definitivt slut nu heller. Jag hatar verkligen när saker tar slut, jag vill hellre bestämma själv, känna att jag har lite kontroll över situationen, bara en aning...
Det bästa med sådant som är beständigt, böcker och filmer och tv-serier, är att man kan börja om. Jag har läst många böcker många gånger och sett om väldigt många filmer. Men snart kommer jag väl att komma till en sådan här punkt i min verkliga tillvaro och då är det inte säkert att det går att välja bort de sista avsnitten.
Kommentarer
Trackback