Från hjärtat till The Knife (och lite till Sot)
Jag brukade hata The Knife.
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
Kommentarer
Trackback