Kroppsspråk
Jag tycker om hang-ups.
Jag fungerar så, hänger upp på mig på en grej och kör sedan på det tills det är totalt urvattnat. Musik är ett typiskt område där det funkar utmärkt. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på en skiva så många gånger under en period att jag aldrig mer vill höra på den, ingen kommer till skada. Att ha en skiva, låt eller artist som närmast besatthet ett tag känns lite som en trygghet, någonstans att vända sig. Jag vet att just den där musiken alltid tar emot mig om jag behöver sällskap.
Senast var det, som ingen kan ha missat, gubbrockbandet The National. Det har lagt sig lite (men det är fortfarande en extremt bra skiva). Idag upptäckte jag Robyn.
Nej självklart inte, ingen svensk har undgått att höra åtminstone en eller ett par Robyn låter under sin livstid. Men den senaste singeln, Danicing on my own, hörde jag för första gången idag.
Det är ju inte det bästa man har hört. Det var dessutom ganska väntat, den låter mycket som hela Robyns förra platta, som däremot var ett stort steg från de lama popsånger hon sjöng när hon var yngre (typ Show me love eller Don't stop the music). Den här gången fanns inget överraskningmoment.
Ändå föll jag helt handlöst för nya låten, som är det enda jag har hört från skivan Body talk pt 1.
Vissa låtar känns som en dröm. Dancing on my own, till exempel. Jag tror inte på att jag lyssnar på låten på riktigt, kanske inte ens att den existerar. Det är en svår känsla att försöka förklara, den känns som hallucinationen av en oas i brännande öken. Precis när du sträcker ut handen för att röra vid det, försvinner det.
Det går inte att få grepp om.
Så länge den känslan infinner sig kommer jag tycka att den här låten är fantastisk, även om den handlar om precis det alla låtar handlar om (olycklig kärlek).
Jag fungerar så, hänger upp på mig på en grej och kör sedan på det tills det är totalt urvattnat. Musik är ett typiskt område där det funkar utmärkt. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på en skiva så många gånger under en period att jag aldrig mer vill höra på den, ingen kommer till skada. Att ha en skiva, låt eller artist som närmast besatthet ett tag känns lite som en trygghet, någonstans att vända sig. Jag vet att just den där musiken alltid tar emot mig om jag behöver sällskap.
Senast var det, som ingen kan ha missat, gubbrockbandet The National. Det har lagt sig lite (men det är fortfarande en extremt bra skiva). Idag upptäckte jag Robyn.
Nej självklart inte, ingen svensk har undgått att höra åtminstone en eller ett par Robyn låter under sin livstid. Men den senaste singeln, Danicing on my own, hörde jag för första gången idag.
Det är ju inte det bästa man har hört. Det var dessutom ganska väntat, den låter mycket som hela Robyns förra platta, som däremot var ett stort steg från de lama popsånger hon sjöng när hon var yngre (typ Show me love eller Don't stop the music). Den här gången fanns inget överraskningmoment.
Ändå föll jag helt handlöst för nya låten, som är det enda jag har hört från skivan Body talk pt 1.
Vissa låtar känns som en dröm. Dancing on my own, till exempel. Jag tror inte på att jag lyssnar på låten på riktigt, kanske inte ens att den existerar. Det är en svår känsla att försöka förklara, den känns som hallucinationen av en oas i brännande öken. Precis när du sträcker ut handen för att röra vid det, försvinner det.
Det går inte att få grepp om.
Så länge den känslan infinner sig kommer jag tycka att den här låten är fantastisk, även om den handlar om precis det alla låtar handlar om (olycklig kärlek).
Kommentarer
Trackback